Litet Land

Jag har ont i nacken. Hoppas jag kan träna ikväll ändå. Bror spelar Bioshock 2. Jag deltar. Skulle träffat pappa idag. Men jag orkar inte. Trots att jag känner till hans brist på att visa uppskattning så tvivlar jag på att han tycker om besöken. Alltid lika pesimistisk. Ingenting kan få honom att ändra åsikt och jag hoppas ibland att jag kunde laga middag åt honom utan att behöva lyssna på hans gnäll. Hur svårt kan det vara att visa lite uppskattning? Bara lite lite uppskattning? Kanske hinner jag ångra mig till kvällen. I slutänden kommer det ändå bara vara jag som hälsar på. Kollar läget. Brorsan har redan tappat lusten. Jag vill också tappa lusten. Men pappa vet vilka knappar han ska trycka på. Så jag fortsätter att känna medlidande.