Litet Land

Jag är så trött idag. Bara stirrar in. På den röda väggen. Inte min vägg. Hade jag sagt det tomma vita hemma? men inte idag. Allt går fint nu. De senaste dagarna har jag bara följt med. Stockholms kullerstensvägar har slutat vara hårda och kalla. Nu är de mjuka som gräddglass och jag knäar mig fram för att visa min uppskattning. Min spegelbild är berlinvit och jag hoppas det fortsätter i samma takter. Hjärtat sätter stopp men det sätter igång min kropp.  Hemma sover jag med tända lampor och jag är snart 20 år. En hemresa till landet långt borta bredvid har väckt mig många nätter i rad. Spökena vill inte försvinna. Men inte här. Inte hemma. Här sover jag som ett lamm. Mardrömmar letar sig inte till mig här. Och det är bra. Jag orkar inte sitta uppe tills det ljusnar.

Vädret är fint idag. Solen får göra min dag. Det luktar kallt och vinter. Jag ångesthoppar inte. Jag oångesthoppar istället. Så länge jag inte sitter hemma. Då är ångesten påtaglig. Ibland. Men jag kan alltid försvinna in i mitt lilla land. Fly med min stegrande knallvit ponny. Henne jag kallar pricken trotts hennes rena päls. Jag rider med henne på en stor äng och jag har spira och krona. Jag är kungen och drottningen som dansar på blommiga lakan. Blommiga lakan som jag och Han har picknick på. Vi dricker äckligt rosévin och äter chokladpraliner som jag fått av stadens enda konditor. Jag tvistar på min väns mustasch och letar efter alla leverfläckar på hans kropp. Efter en stund somnar vi i röd berusning. Jag drömmer inte. Men jag mår fint ändå. Jag gnyr i sömnen som jag brukar. Fnittrar lite i ett mörker och jag vaknar av ett; vad är det? Jag sitter på mitt rum som nyvaken ur en psykos. Livet hade varit bra underbart då.