Litet Land

Minns inte att det var jobbigt att bo själv. Har alltid njutit av ensamheten. Jag vill minnas att det var skönt att komma hem ensam, äta middag ensam, slå på en film ensam och till slut somna ensam. Jag minns att jag tyckte om det. Men när jag tänker tillbaka så ser jag mig själv öppna dörren till en tom lägenhet,  där jag lagar min egen mat till hög musik och påslagen tv, allt för att slippa den knalla tystnaden. Jag åt min middag framför någon film och till slut skulle jag somna med tvn på då jag inte längre stod ut att vara ensam i sängen ämnat för de som är tvåsam. Det varade inte i många månader. Jag skyller på att hyran var för hög men det var den inte. Jag får ett moment av klarsyn och inser att så många nätter som jag grät så var det allt annat än hyran som var problemet. Jag njöt inte längre av ensamheten. Jag fick aldrig välja den, den fanns alltid där på femte våningen. Kritvita väggar, rosa sängkläder och blommiga tekoppar.

Jag bor ensam inatt igen. Lakanen doftar som V. Kärleks-sms. Jag tar på mig hans kläder när jag saknar hans kyssar som mest. Mysigt. Men jag kommer aldrig bo ensam en längre tid. Rosa lakan och blommiga tekoppar gör sig bättre på bordet när frukosten är tvåsam.

Jag tröttnar inte på vakna nätter bredvid dig när du sover. Dina sövande snarkningar och dina söta susningar som inte består längre än i några minuter, för du vaknar och kysser mig på kinden, säger att du saknar mig i dina drömmar, att de vakna timmarna inte räcker till. Jag vilar mitt huvud på din arm och andas med tunga andetag över ditt bröst. Vi har betalat av skulden på den lånade tiden och tiden är nu äntligen vår egna.

 

 

 

 

Två bortglömda veckor
Sanningen ska fram
Jag har ingenting att skriva om
Sällskap gör mig visst tom i kroppen
Ensamheten ger mig förmögenheten att skriva
Ett kort farväl
Tills min hjärna börjar svämma över
Ska jag krypa ner bland mina blommor
Och krama min alldeles egna Ko