Litet Land

Minns inte att det var jobbigt att bo själv. Har alltid njutit av ensamheten. Jag vill minnas att det var skönt att komma hem ensam, äta middag ensam, slå på en film ensam och till slut somna ensam. Jag minns att jag tyckte om det. Men när jag tänker tillbaka så ser jag mig själv öppna dörren till en tom lägenhet,  där jag lagar min egen mat till hög musik och påslagen tv, allt för att slippa den knalla tystnaden. Jag åt min middag framför någon film och till slut skulle jag somna med tvn på då jag inte längre stod ut att vara ensam i sängen ämnat för de som är tvåsam. Det varade inte i många månader. Jag skyller på att hyran var för hög men det var den inte. Jag får ett moment av klarsyn och inser att så många nätter som jag grät så var det allt annat än hyran som var problemet. Jag njöt inte längre av ensamheten. Jag fick aldrig välja den, den fanns alltid där på femte våningen. Kritvita väggar, rosa sängkläder och blommiga tekoppar.

Jag bor ensam inatt igen. Lakanen doftar som V. Kärleks-sms. Jag tar på mig hans kläder när jag saknar hans kyssar som mest. Mysigt. Men jag kommer aldrig bo ensam en längre tid. Rosa lakan och blommiga tekoppar gör sig bättre på bordet när frukosten är tvåsam.