Litet Land

Jag packar åter igen ner kläder i min väska. Flyttar in hos V för några dagar till och jag kan inte minnas en natt jag sovit ensam sen jag kom hem från thailand. Snart tre månader som känns som en evighet. Skulle vilja påstå att jag har en massa sparade minnen med V, men icke. Tre månader är en kort tid. Finns inte många minnen att bygga på så kort tid. Kan vakna till samma vårsol varje morgon bredvid ingenting ensamt. Det pirrar i tårna på mig när jag tänker på morgonstund på balkongen. Kaffe, cigg och V. Jag skulle kunna slå mig blodig för att alltid få må så här bra. Men tid står inte stilla. Jag kommer vakna i ett moment av klarsyn någon kväll och fråga mig själv, varför skulle jag slå mig blodig en gång i tiden? Men just nu är jag kanske den gladaste av alla. Jag lyser i solen och mitt röda hår luktar blommor och cigarettrök. Om en timme ska jag ut och kriga mot ångesten. Jag tror mitt lag vinner. För en gångs skull.